Ebba för folket

Jag skriver inte särskilt bra men även en sämst som jag måste få en chans att uttrycka mig i ord......

Igår blev jag något av en självständig individ. Jag brände en skiva, utan någon större hjälp från mina vänner.
Det här med vänner, en stark vänskap är nog som ett förhållande. Ett tjafs händer då och då men det är inget man hänger upp sig på  onödan. Men för att förstå det, så kanske man är tvungen att ha erfarenhet från ett förhållande.
Jag anser mig själv ha ganska tur gällande vänner. Jag har rätt många endel är blonda endel brunetter, på en del kan man även se en röd nyans och My har ju faktiskt avancerat till svart hår. Det är bra med variation hos sina vänner, jag har vänner som både har snopp och klarar sig bra utan. 
Mina vänner är en del i min familj, det är mina vänner som gör att jag tänker efter en extra gång om jag verkligen ska följa mina drömmar. Är det värt att följa sina drömmar om man gör det ensam och inte har någon att dela dessa minnen av drömmar med?
Jag har både nya och gamla vänner, min äldsta vän har jag känt i cirka sexton år  nu, min "nyaste" vän har jag egentligen bara umgåtts med de senaste halvåret, jag tyckte inte om honom speciellt mycket förut.   
En vän är någon man alltid kan aförtro sig till, man anförtror sig om olika saker till olika vänner antagligen. Jag kanske inte pratar kärleksproblem med Theresia och Anton, då kanske vänder mig till Hannes och My istället. Om jag är ledsen och behöver kram då ringer jag till Tilda och Mia.  Bra vänskap är att följa med på cigarett när det behövs.
 Ett tjafs hursomhelst behöver inte tyda på att någon är omogen och lever kvar i 2003, ett tjafs är nog vad som behövs för en vänskap att hålla. Vänner behöver varandra vare sig man vill eller inte, vänner slår inte varandra och vänner vågar disskutera ett problem om det behövs. Vänner bhöver inte skrika, vänner bör förstå. Vänner ska även veta hur som mn sopar undan skiten under mattan.