.... Och detta gör mig förbannad.
Ni känner mig, ni känner mig fruktansvärt bra där ute i stugorna. Jag är i min sommarstuga. Det är en fin sommarkväll i början på Augusti. Jag sitter ensam på terrassen och stirrar ut mot sjön, jag slår ihjäl myggorna som tuggar på mina fötter. Då och då kommer Mamma ut och berättar om all svamp de hittat tidigare under dagen, pappa har somnat framför Tv`n med boken på magen och allt känns som vanligt. Det är en underbar känsla. Som jag har längtat efter detta.
Jag har varit hemma i 2.5 vecka och jag är pank, förväntansfull, glad, ledsen och uttråkad. Men det sistnämnda berättar jag inte för någon. Det är en del av charmen med Linköping att vara uttråkad, jag tycker att det är underbart att vara uttråkad tillsammans med sina bästa vänner. Jag har världens bästa vänner.
Det har hänt saker dessa 2.5 veckorna. Helt underbara händelser och fruktansvärda. Jag har träffat gamla vänner, jag har förlorat nya. Jag har saknat London, jag har hatat Linköping. Jag älskar Linköping. Allt är bra, allting är underbart. Det är sommar och jag är hemma.
Men hela tiden finns en saknad i kroppen. En saknad jag inte kan förklara. Jag funderar om jag saknar Anthony i London, eller om jag saknar mín nyss förlorade vän J. Men som sagt så känner ni mig där ute. Jag är dramat själv. Efter långa funderingar har jag blivit arg.
Jag är arg!
Jag inte är kär och detta gör mig förbannad. Jag vill också kramas. Men vet ni vad vänner? Helst av allt vill jag bråka lite. Bråka för att sen bli sams. Jag vill bli sams.
New York I love you, but you bringing me down.
