Ebba för folket

Jag kom idag osökt att tänka på skolavslutningen i 5.an.
Under min grundskoletid så hade vi alla avslutningar i Törnevalla Kyrka, en liten kyrka strax norrom Linghem, som är strax norrom Linköping. Hursomhelst. Dit fick gå vi ur och skur år efter år och sjunga in sommaren eller julen. 
Men jag kom ju som sagt osökt att tänka på just 5.ans sommaravslutning. Vi fick varje år välja två låtar som alla i samma årskurs skulle framföra på scenen framför allas stolta föräldrar.
Ofta var det "Flaggan vajar på sin stång, lyssna till vår Himnasång." Eller möjligtvis "Blått är mitt hårband, blå är viol, havet är blått." Ni vet.
Detta år valde vi i 5.an att framföra "Sol vind och vatten" Och "I Sommarens soliga dagar, vi sjunga vart vi går HALLÅ, HALLÅ!".   Och oj vad vi tränade, gisses vad alla kämpade med att på rätt sätt gå upp när vi sjöng "Höga berg och djupa haaaava, det är mina. " Och vad vi kämpade med att alla skulle kunna sjunga de snabba verserna i "Sommarens soliga dagar." Det var tre verser i låten och det fanns tre femteklassare detta år, vilket gjorde det vädigt naturligt att man som klass skulle sjunga en vers var.

Efter en tid av svettiga träningar nådde vi äntligen framföringsdatumet, sommarlovet var inte långt bort och de vita linnebyxorna, rosa skjortan och den vedervärdiga rosa mössan var på. Ja ni vet vilken mössa jag pratar om, dom där små virkade som alla hade. Mia hade tillochmed en sån också på femmans avslutning, dock hade hon en svart. 
Hursomhelst: I Femman var vi äldst på skolan, detta betydde också att vi fick framföra våra sånger sist. 

Vi börjar med att sjunga "I sommarens soliga dagar."  5A sjunger första versen, eller ja tre personer i 5A sjunegr första versen, de andra kan inte texten utan tittar istället ner i marken eller försöker nypa stackars Lisa i rumpan. 5B sjöng såklart andra versen. 5B var min klass. Jag sjöng i och vi va väl än 4 personer som mumlade oss igenom texten. 5C var inte heller några hittar. Och sen kom refrängen, den kunde alla, så tre klasser skrek: VI SJUNGA VART VI GÅR: HALLÅ HALLÅ! Jag minns hur min pappa tittade på mig genant, vände sig om för att se om dörren var fri.

Andra låten och "Sol, vind och vatten." Den låten som alla tjejer trodde att dom sjöng så bra, den låten alla killar hatade men tänkte att snart var det lov så nu kunde man likagärna sjunga. Så vi sjöng, Vi sjöng oss igenom "Höga berg och djuupa haaaava, det är mina drömmar." Oj vad vi sjöng. Jag komihåg att jag återigen tittade mot min pappas håll och letade efter ett ansiktsuttryck så stolt. Jag såg inte min pappa på kyrkbänken, han var borta.

Vi fick efter höra att det var det värstaste, falskaste framförande som någonsin varit i Törnevalla Kyrka. Nu iefterhand kan jag förstå varför jag inte såg min pappa så stolt på kyrkbänken.