Home sweet home

Tillbaka i Linköping. Känns skönt, känns roligt, känns lite jobbigt.
Men, det går inte att beskriva glädjen när jagnsåg alla nära i fredags. Ser fram emot att känna den glädjen när jag möter alla i London igen.  Men nu Linköping, underbara, lilla. fina Linköping. Som jag har längtat.

 

London 8 jan - 17 juli 2009

London, London.
Nu åker jag hem, jag kommer tillbaka men nu åker jag för en längre period. Nu är det slut på det här halvåret. Oh vad fort det har gått. Galet.
Men jag gillar ju att summera saker, bli lite nostalgisk och fälla en tår. Att försöka summera det här som jag älskar så mycket är helt omöjligt. Jag låter detta tala för sig själv.























And thats all I have to say about that.

2 dagar.

Helt sjukt, jag är värdelös på att packa. Sen är det ju inte bättre att Ryan air har en maxvikt på 15 kg och en avgift på 10 pund kilot. Sitter och tittar på min väska försöker fundera ut vilken väska som är bäst för handbagage, i vilken väska jag kan trycka ner mest saker i. Jag hatar att packa. Jag väljer nog den svarta primark väskan jag fick av Josefin, mest för att jag inte vill förlora min stolthet och åka hem i ryggsäck. Kommerliksom inte passa med kläderna.
Kläder? Vad fan ska man flyga hem i? Det enda jag vet är att jag kommer ha tre jackor på mig, tror ni att det räcker kanske?

Idag känner jag mig som Kissie. Ful och fullkomligt värdelös!


Feel the bubbles.

Linköping 3 dagar.

3 dagar, jag längtar. 3 dagar, jag vill inte åka härifrån. Jag älskar Löndön, jag älskar Linköping.

Sitter och tittar på "Solen i ögonen" försöker längta hem. Jag känner nostalgi, och nu kommer bilderna på Linkan. Nu längtar jag hem.

Jag tror att Lars Winnerbäck är en jävligt sjävgod människa, det stör mig. Det störmig att han ska på höstturné och att jag missar den, det stör mig att jag varken var på P&L eller Hultsfred.

Det stör mig att jag inte är i London nästa måndag, det stör mig att jag inte var i Linköping förra veckan.


Pass på nya bollar. Vare sig ni vill eller inte, så se upp. Nu kommer jag hem.

Ni 25

Ni 25. Ni trogna 25!

Jag behöver något från er. Jag behöver veta att allt kommer att lösa sig. Var jag än är, vad som än händer.
Jag vill veta att det finns ljus på andra sidan. Att det finns guld och gröna ängar. Kan ni hjälpa mig med detta? Kommer allt bli bra?

Nu kommer jag snart hem, jag kommer aldrig tillbaka hem.




Muffinsen var bättre förr.

OH BABY GIVE ME ONE MORE CHANCE !!!!!

Ånger

Jag har aldrig skrivit något, för att göra någon illa. Aldrig!

Jag är lycklig i London, och jag har 6 personer att tacka för det.


Men om det betyder något, så är jag ångerfull.... Det är här jag vill vara. Det här är det enda som spelar någon roll.


Jag skriver en blogg i syfte att få folk att skratta, aldrig gråta, aldrig tveka eller känna sig utsatta.


Men nu till min fråga, till mig själv.
Var det värt det?

Absolut inte, inte för hur mycket pengar i världen.

Plask

Jag har nu varit i London i 179 dagar. Det är lite töntigt att jag vet det, men det kommer en poäng. Jag har alltså spenderat 179 dagar i London, det är 365 dagar på ett år. Jag har alltså varit här i nästan exakt 6 månader, 26 veckor typ. När ag tänker tillbaka på vad jag har gjort i London, så känns det ibland som om jag har varit här i tre veckor.
Det är nu 11 dagar tills jag åker hem och det känns så fruktansvärt, sjukt, jävla, kuk långt! Jag vill vara hemma NU!

11 dagar är lång tid.
11 dagar är ingen tid alls.

Fast jag lär väl aldrig komma hem igen, jag ser ett Plask. Det är ju ändå ryan air.


På tal om ingenting. Vem lägger upp den här bilden? På vilket sätt är den charmig? Ingenstans. Ingen fick till en pose. Jag tycker att Jennie ska ha spö, för att hon inte tog två kort.  

Läser

Läser på Aftonbladet att det är större chans att få hudcancer om man har fräknar. Det känns ju roligt.

Jag har varit vilsen, Lisa.

Den här stan som gör mig så hög
Den här stan kan få mig så låg
Den här stan får aldrig nog
Av saker som går sönder
Tyckte dem sjöng som änglar när jag kom
Men jag måste ha varit galen
Vad var det som verkade så stort?
Vad var det som kändes så magiskt?



Mamma och pappa, 12 dagar.


Havanna


Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
med karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.



Jag kommer att sakna dig.
Löndön Baby.

Fy och usch






Det är ganska jobbigt att folk man tycker om, åker hem

Jag kan ha bränt mig lite idag.


It hurts.....  Ni skulle ha sett magen. Men jag ville inte visa min mage, för jag är tjock. TJOCKIS!!!