Ebba för folket

Den här snubben ringde förut. Sa att han älskade mig men inte Jossan. Så vi ska ses imorgon och sexa till det lite.,

Hannes beskrev om en låt som han hade hört 20 gånger på en dag. Den här låten får jag sjunga 20 gånger om dagen.

Jag är ledig en stund idag. Så jag sysselsätter mig själv genom att trycka lite på min mage. Det ser lite ut som en vattensäng när jag trycker. Det är lite roligt......

Ibland känner jag kärlek för Lasse W, London, män, familj, vänner. Men idag älskar jag Hannes. Kanske inte Hannes i sig. Men HannesAsplund.blogspot.com. Om någon känner mig lite för bra, så är det nog den mannen, eller inte mannen, Hannes.

Han verkar tycka att jag hänger med för mycket svenskar. Han glömde bort att nämna att det är bland dom bästa svenskarna och en blivande flickvän till honom, (nej inte jag, tyvärr).
 Jag tänkte länge på hur jag skulle kontra. Jag bestämde mig för att hedra Hannes men också att förtydliga, att jag träffar iallafall människor utanför lägenheten. 
Det värsta med detta är att Hannes känner mig bättre än vad jag känner honom, så han kan ha tagit åt sig över mitt lama skämt.
Men vad? It´s funny cause it´s true!

Love hurts. All kärlek, Hell yeaaah! naaaaaw. / Er Ebba

Min nära vän Matilda skrev idag till mig. Hon skrev "Jag drömde att du var hemma." Det gjorde ont att läsa de meningen. Men ändå så läste jag den flera, flera gånger.

Men om du saknar mig ibland, så kan du stirra upp mot stjärnorna så att vi har något gemensamt.

Efter 2.5 månads medgång, kommer nu motvinden. Ja, jag borde ha förstått att något var fel när jag inte snubblade på mina egna fötter ständigt.

Sitter hemma ikväll, är barnvakt. Faktiskt rätt skönt, även att jag hellre hade varit med dom andra tjejerna på Walkabout, eller hade jag det? Min hjärna är full med fula tankar. Jag blír galen på mig själv som alltid, alltid ska sätta mig i en paranoid situation. Men vad trodde jag? Att jag skulle vara glad ständigt i ett år? Nja, om nästa vecka forsätter som denna, så lär jag snart få sparken och vara hemma i Linköping om ett par dagar. Inte för att familjen tycker illa om mig, utan bara att jag känner av oflytet kommer och smyger sig på.
Jag är lycklig här i London, fast idag var det bra att jag stannade hemma. Skulle nog inte varit så glad för dom andra ikväll
Oflyt, oflyt....

Detär varmt i London den här veckan. Det är cirka 17 grader varmt och strålande sol varje dag. Så nu är jag och Billy påväg utåt, ska möta upp Madde och Camilla sen ska vi njuta av solen och jag har tänkt att bygga på lite fräknar runt näsan. Sol, sol och sol.Snart är det helg, det blir mycket jobb men förgoppningsvis så träffar jag han ikväll. Ja ni vet. Han!

Tänkte att jag med Themsen i bakgrunden skulle ta ett fint kort på min syster Matilda och hennes Johan.
Det första kortet, var inte helt charmigt på min syster. Märk min pappa i bakgrunden.

Med rak rygg erkänner jag mig själv härmed Dissad.

Idag är jag stum. Det är inte rättvist.
Om jag kunde skulle jag vara hos dig idag.

Idag har jag namnsdag. Mycket coolt. Mindre coolt eftersom att namnsdagar har man inte här, här i lilla England.

Tiden går fort, lite för fort, hinner nästan inte stanna till och bara tänka. Tänka på att jag befinner mig här. Konstig känsla.
hur som helst har jag varit borta i 8 veckor idag, eller jag har varit i London i 8 veckor idag.

Kommer ihåg mitt SMS till Petra när hon fyllde 18. Det hela gick ut på att hon var för gammal för sitt eget bästa så det vore bäst om hon på momangen började pensionspara och köpa begravningsplats. Det var inte så uppskattat.
Idag fyller Petra 20 år. 20 hela år, det var 2 år sedan hon fyllde 18. Hon är nära pensionen nu, visst är hon?
Hon är bitter över att hon är 20 år, singel, arbetslös och bor hemma. Men min Petra glömmer vad hon faktiskt har presterat. Det glömmer hon bort.
Min Petra är bra, hoppas hon får en bra dag. Helst av allt skulle jag velat vara med dig idag.
Grattis då Petra 20 år.

BTW, kan du gå på bolaget åt mig i sommar? Jag råkar ju inte fylla år förens i November?

Jag kom idag osökt att tänka på skolavslutningen i 5.an.
Under min grundskoletid så hade vi alla avslutningar i Törnevalla Kyrka, en liten kyrka strax norrom Linghem, som är strax norrom Linköping. Hursomhelst. Dit fick gå vi ur och skur år efter år och sjunga in sommaren eller julen. 
Men jag kom ju som sagt osökt att tänka på just 5.ans sommaravslutning. Vi fick varje år välja två låtar som alla i samma årskurs skulle framföra på scenen framför allas stolta föräldrar.
Ofta var det "Flaggan vajar på sin stång, lyssna till vår Himnasång." Eller möjligtvis "Blått är mitt hårband, blå är viol, havet är blått." Ni vet.
Detta år valde vi i 5.an att framföra "Sol vind och vatten" Och "I Sommarens soliga dagar, vi sjunga vart vi går HALLÅ, HALLÅ!".   Och oj vad vi tränade, gisses vad alla kämpade med att på rätt sätt gå upp när vi sjöng "Höga berg och djupa haaaava, det är mina. " Och vad vi kämpade med att alla skulle kunna sjunga de snabba verserna i "Sommarens soliga dagar." Det var tre verser i låten och det fanns tre femteklassare detta år, vilket gjorde det vädigt naturligt att man som klass skulle sjunga en vers var.

Efter en tid av svettiga träningar nådde vi äntligen framföringsdatumet, sommarlovet var inte långt bort och de vita linnebyxorna, rosa skjortan och den vedervärdiga rosa mössan var på. Ja ni vet vilken mössa jag pratar om, dom där små virkade som alla hade. Mia hade tillochmed en sån också på femmans avslutning, dock hade hon en svart. 
Hursomhelst: I Femman var vi äldst på skolan, detta betydde också att vi fick framföra våra sånger sist. 

Vi börjar med att sjunga "I sommarens soliga dagar."  5A sjunger första versen, eller ja tre personer i 5A sjunegr första versen, de andra kan inte texten utan tittar istället ner i marken eller försöker nypa stackars Lisa i rumpan. 5B sjöng såklart andra versen. 5B var min klass. Jag sjöng i och vi va väl än 4 personer som mumlade oss igenom texten. 5C var inte heller några hittar. Och sen kom refrängen, den kunde alla, så tre klasser skrek: VI SJUNGA VART VI GÅR: HALLÅ HALLÅ! Jag minns hur min pappa tittade på mig genant, vände sig om för att se om dörren var fri.

Andra låten och "Sol, vind och vatten." Den låten som alla tjejer trodde att dom sjöng så bra, den låten alla killar hatade men tänkte att snart var det lov så nu kunde man likagärna sjunga. Så vi sjöng, Vi sjöng oss igenom "Höga berg och djuupa haaaava, det är mina drömmar." Oj vad vi sjöng. Jag komihåg att jag återigen tittade mot min pappas håll och letade efter ett ansiktsuttryck så stolt. Jag såg inte min pappa på kyrkbänken, han var borta.

Vi fick efter höra att det var det värstaste, falskaste framförande som någonsin varit i Törnevalla Kyrka. Nu iefterhand kan jag förstå varför jag inte såg min pappa så stolt på kyrkbänken.